rättvisa i bananriket

Bananen. Vi hittar den i fruktkorgar på varenda arbetsplats runtom i landet, i barnvagnar på lekplatser och ovanpå frukostmüslin. Men hur mycket vet vi egentligen om arbetet bakom klasarna i mataffären? Vi tog oss ända till Dominikanska Republiken för att med egna ögon se hur våra Garant-vänner Jovibanana tagit sitt ansvar gentemot naturen och sina anställda.

Det måste vara Djungelboken eller någon annan av ens barndoms illustrerade hjälteberättelser som lärt oss hur bananplantans palmlika siluetter ser ut. För på något sätt känns det lika hemtamt som den svenskaste björkdunge när bananplantagen plötsligt breder ut sig framför oss. Men något stämmer inte. Doftintrycket matchar inte synintrycket alls. Mitt i den dominikanska hettan och grönskan känns det som vi hamnat på en bakgata till ett franskt kök eller en grekisk taverna – det luktar varma sopor och en himla massa vitlök.

Fairtrade

Fairtrade är rättvisemärkningen som garanterar dig att en vara har tagits fram på ett hållbart och mer humant sätt. Märkningen berättar att hen som odlat den har fått en skälig lön, men också bättre arbets- och levnadsvillkor. Läs mer här.

Det populära bäret

Om man ska vara botanikpetig klassas bananen egentligen inte som en frukt utan hör till bärsläktet.

Svart Sigatoka

En svampsjukdom som angriper bladverken på plantor och börjar som ljusa, gula fläckar som så småningom övergår till svart. Får sjukdomen sprida sig fritt kan hela bananskördar slås ut och kvar står bönderna som får vänta minst ett år på att odlingen ska återhämta sig.

Från fruktskål till pizzatopping

Bananen kom till Sverige 1909 och redan på 20-talet tog den steget från fruktkorgen till kastrullen. Men i takt med att bananen blev billigare och mer tillgänglig fick priset betalas på andra sidan jordklotet – med förgiftade odlingsmarker och försämrad hälsa hos arbetare.

Arvet av kolonisationen har gjort råvaror fortsatt billiga för oss att köpa, men dyra för människor och miljö i produktionslandet.

Dominikanska Republiken har i likhet med resten av Karibien varit koloniserat av Frankrike och Spanien i långa perioder. På så sätt har det bördiga Västindien fungerat som handelsträdgård och försett Europa med råvaror som ogärna växer i kallare trakter under hundratals år. Arvet av kolonisationen har gjort råvaror fortsatt billiga för oss att köpa, men dyra för människor och miljö i produktionslandet. Under 2000-talet har allt fler konsumenter efterfrågat varor som producerats under schysstare arbetsförhållanden och som inte besprutats lika våldsamt. Men varför har just bananerna blivit en av de viktigaste råvarorna att titta på märkningarna när man köper? På plantaget Jovibananas i byn Higüerito Peñuela som vi på Garant får våra Fairtrade-märkta ekologiska bananer ifrån hittar vi människor som hjälper oss förstå det hela.

De berättar för oss att Fairtrade samarbetar med många av Dominikanska Republikens bananplantager. Och för att ett plantage ska få Fairtrades godkännande krävs bland annat att det finns regler för kemikaliehantering, en plan för hur man främjar demokrati inom organisationen och att barnarbete är förbjudet. Det krävs också att en del av intäkterna fungerar som en premie som går tillbaka till dem som arbetar på plantagen och byarna de lever i. Vad premien ska användas till beslutar en Fairtrade-kommitté bestående av några plantage-anställda.

Don Jovino, plantage-ägaren, berättar för oss om de jordbrukskemikalier som traditionell bananodling brukar. Ämnena används för att bekämpa svart Sigatoka, en trädsjukdom i svampform som kan ödelägga hela årsskördar och som orsakat enorma förluster för såväl småodlare som stora aktörer. I Centralamerika, Karibien och andra områden med stor nederbörd, har Sigatokan lätt för att växa och sprida sig.   

Arvet av kolonisationen har gjort råvaror fortsatt billiga för oss att köpa, men dyra för människor och miljö i produktionslandet.

På packanläggningen är det hett. Strax under en stor fläkt står Alexandra Fernandez och kastar små mängder klor i vattenfyllda betongkar. På det sättet ser hon till att vattnet är desinficerat innan bananerna tvättas. Vattnet kommer från den närliggande Guanajumafloden. Alexandra har jobbat på Jovibanana i strax över två år och är en av de mest erfarna arbetarna på packanläggningen. När hon fick träffa Don Jovino för första gången genom sina släktingar bad hon honom om ett jobb och fick ett på stående fot: i plantagens lilla kök, där hon först lagade frukost och lunch till arbetarna. Jag vet vad fair betyder, förklarar hon. I hennes familj är det många som har jobbat på traditionella bananplantage, och hon påstår att de både blivit sjuka av besprutning och dessutom inte haft råd att betala mediciner eftersom lönen varit så dålig. När de sedan var tvungna att sluta jobba ersattes dem bara av en annan arbetare.

En ständig påminnelse om frihet och rättigheter

På den vita väggen bakom Alexandra hänger en anslagstavla. När vi tittar närmare på den, blir det tydligt varför vi är så stolta över våra bananer. Där finns bild och namn på de anställda hos Jovibanana som utgör Fairtrade-kommittén, samt på dem som sitter i arbetarunionens styrelse. Vi ser också några laminerade A4:or vars text inleds med: “Fairtrade är till för arbetarna. Dessa är dina rättigheter när du jobbar på en Fairtrade-certifierad farm”. Texten berättar för de anställda att de har rätt att organisera sig fackligt för att hela tiden ha möjlighet att förbättra sina arbetsvillkor. Man kan också läsa att bananernas försäljningspris ska räcka till att täcka anställdas levnadskostnader och förbättrade arbetsvillkor. Men det kanske allra viktigaste hittar vi i den sista punkten: att det är de anställda själva som bestämmer vad Fairtrade-premien ska användas till.

Flera av Alexandras kollegor har fått nya hem till sina familjer med hjälp av premien. Hennes vän Lidia som också jobbar med att rensa och packa bananer, fick byggmaterial värt över 35 000 kronor som gick till hennes nya hem i en av grannbyarna. Det var två av arbetarna här på Jovibanana som stod för byggarbetet. Förutom hus till kollegorna och deras familjer, har medlemmarna i Fairtrade-kommittén investerat i bland annat kyrkor, dyra mediciner som inte täcks av sjukförsäkringen, men också stipendier, skolböcker och glasögon till sina barn. 

Vi går ner mot raderna av bananer. Skuggade av sina egna blad växer sig bananplantornas stockar tunga under trädkronorna. I elva veckors tid växer de såhär, och när de skördas väger de upp till 50 kg. Men under varje enskild trädkrona hänger också de mindre väntade vita plastpåsarna. Det är dessa påsar som orsakat den vedervärdiga doften av köksavfall. Den doften är en av anledningarna till varför Garant har valt att handla med just dominikanska Fairtrade-bananer. Alexandra öppnar en påse och visar på innehållet. Vitlöken, tillsammans med peppar och den lokala växten anamú, används för att impregnera de vita påsarna. Det håller insekter och andra skadedjur borta från frukten så man inte behöver använda kemikalier.

Bananerna under plasten är ytterligare skyddade av en sorts skumgummikragar som några andra arbetare lindar försiktigt mellan klasarna. När både plasten och de stötdämpande kragarna är på plats, sätter arbetarna dit ett litet klistermärke för att signalera att plantan är skyddad. ”Får det lov att vara en vitlöksbanan?” säger Alexandra och pekar på en djupgrön bananstock. De tunga nyskördade bananstockarna på Jovibanana dinglar runt i en nästan fyra kilometer lång linbana som löper längs hela odlingen. Den gör det enklare för arbetarna att forsla frukten till anläggningen där stockarna delas upp och sköljs. 

Efter lunchen måste Alexandra och hennes kamrater se till att bananerna är packade, först i plastpåsar och sedan i kartongerna som ska lastas på pallar och in i en kylcontainer. “Ekologiska bananer” står det på de svenska plastpåsarna. Bredvid Garant-loggan hittar man även Eko, KRAV och det berömda lilla gröna nyckelhålet och längs ner längst ner i påsens högerkant – Fairtrademärket. Råmaterialet till själva påsarna kommer från brasilianskt sockerrör.

Efter några timmars packning är containern fullastad och redo att köras till hamnen i Manzanillo som ligger bara några hundra meter från gränsen till Haiti. Där väntar det 127 meter långa lastfartyget Aghulas Stream. Containern ska agera hytt åt bananerna under deras tolvdagarskryssning till hamnen i Helsingborg, där Garant-lastbilarna väntar.

Det känns intressant att släppa iväg en ofärdig banan ut på havet, som vi inte ens kan provsmaka direkt på plantagen. Den är grön och rå och ingen skulle drömma om att skala och skiva den på en pizza här i Dominikanska Republiken. Besöket lämnar oss med vetskapen om hur den producerats och med vilka medel den skyddats från insektsangrepp, men utan att ha fått provsmaka en enda. Hemma från resan, med vår nyvunna kunskap, äter vi de Fairtrade-märkta Garantbananerna igen. De varken doftar eller smakar vitlök. Istället tycker vi nu att den smakar rimliga arbetsdagar, utbildning och medicin till barnen och större engagemang i produkten än vad vi vanligtvis tycker att bananer brukar smaka. Vi får se hur den gör sig med grädde, kyckling och jordnötter.  

Nyfiken på bananerna du precis läst om? Här hittar du våra Fairtrade-certifierade gula hjältar från reportaget.

Foto: Fredrik Ottoson