På besök hos de verkligt fiskefrälsta

Alfredo Calando fick sitt första fiskespö när han var fem år gammal. Hans pappa var fiskare och var ofta ute i långa perioder medan mamman ensam fick ta hand om Alfredo och hans tretton syskon. När hon tröttnade på att leta efter honom om kvällarna (han kunde sällan hålla sig borta från alla äventyr nere i hamnen) såg hon till att han fick ett fiskespö. Och efter den dagen visste hon alltid vart han var om han inte var hemma – ute och fiskade.

– Som de flesta andra pojkar tyckte jag att det var ett rätt tråkigt och meningslöst tidsfördriv i början. Men ju mer jag fiskade, desto bättre märkte jag att jag blev. Och innan jag visste ordet av så var jag fast. Sedan dess har jag fiskat eller jobbat med fisk på ett eller annat sätt, berättar Alfredo.

Allt börjar uppe bland molnen

Vi träffar honom på hans skepp Primrose som ligger ankrat i hamnen i Lae. Det blåser en svag bris från havet och den tropiska hettan är fortfarande hanterbar – klockan är bara åtta på morgonen. För att vara en fiskebåt luktar det oväntat lite fisk, något som förklaras av att alla fiskar på den här båten är frysta. Alfredo jobbar på en så kallad carrier. Det innebär att de inte fiskar själva utan åker mellan tonfiskbåtarna och plockar upp fångsten. Han berättar att man fryser tonfisken direkt vid fångst för att bevara smaken. Hans skepp klarar av att frakta 1600 ton tonfisk, vilket motsvarar mer än en miljon fiskar.

– Vi fiskar bara hållbart med hjälp av selektiv ringnot. Det betyder att vi inte använder oss av några redskap för att locka till oss fisk utan vi åker runt med helikopter för att leta upp stimmen från ovan. Vi hittar dem genom att spana efter fåglar, för där det finns mycket fåglar finns det alltid mycket fisk. När vi väl gjort det försöker vi fånga dem. Det är inte alltid så lätt, men 99 procent av all fisk vi fångar är tonfisk och de få andra sorters fiskar som följer med fångsten säljs till den lokala marknaden. Det är jag stolt över, fortsätter Alfredo.

Det har varit fantastiskt att få följa utvecklingen i staden och landet. Men det finns fortfarande stora utmaningar med att jobba och leva här.

Alfredo har jobbat i Papua Nya Guineas vatten de senaste 27 åren, trots att han inte hunnit fylla 50 ännu. Han har varit kapten de senaste 14 åren, och innan dess hade han de flesta olika positioner man kan ha på en båt. Han är även utbildad ingenjör, något som inte är helt ovanligt i Filippinerna. Många har utbildningar inom mer tekniska områden, men det är fortfarande bland de mer praktiska yrkena som det finns jobb.

Alfredo jobbar för Frabelle, ett av de största bolagen inom tonfiske i Papua Nya Guinea och tillika Garants partner på plats. Bolaget har sin bas i Manilla, men en stor del av fisket sker på Papuanska vatten eftersom landets vatten är de bästa för fiske av Skipjack – den tonfisksort som nästan uteslutande används för tonfisk på burk. Den fiskas med en medelvikt på runt fem kilo, trots att den kan väga upp emot 30 kilo, eftersom det minskar risken för onödig bifångst, så som andra större arter. Företagets huvudkontor på ön ligger i anslutning till hamnen, och Alfredo följer oss dit. Vi passerar de enorma nät man använder för att fånga tonfisken, och han berättar att en normalfångst oftast är på mellan 100–200 ton, alltså mellan 10 000 till 20 000 fiskar. Väl framme på kontoret som ligger i anslutning till hamnen i Lae får vi träffa Melina ”Mel” Ragudos, som även hon är från Manilla. Mel är general manager på företaget och är mycket stolt över sin fabrik.

– Det är sju år sedan jag kom hit, och det har varit fantastiskt att få följa utvecklingen i staden och landet. Men det finns fortfarande stora utmaningar med att jobba och leva här.

Mel berättar att de har haft drygt 20 000 anställda i fabriken sedan den öppnades. I Lae bor bara 70 000 personer, så det säger verkligen något om hur viktig fabriken är för staden. Normalt sett har Frabelle runt 2000 anställda, men en vanlig dag har de en frånvaro på runt 20 procent.

– Det gör det svårt att planera framåt, men vi lägger mycket kraft och energi på att utbilda lokalbefolkningen i vad det innebär att arbeta, vilka plikter och vilka möjligheter det medför. Nästan alla här är ju självförsörjande och har alltid varit det, men det finns också många som älskar sitt jobb och har varit här länge, och det är många som gjort en karriär inom företaget. Det gör mig glad, det är fint att känna att man hjälper ett land utvecklas, berättar Mel.

Det får aldrig gå längre än tre timmar från att fisken tillagas till att den är paketerad och klar.

 

Det har hunnit bli eftermiddag och betydligt varmare när vi får klä på oss skyddsrockar, ansiktsmasker och gummistövlar. Vi desinficerar våra händer tre gånger på vägen in, och det är med en spänd förväntan vi äntligen får gå in i själva fabriken. Här luktar det betydligt mer fisk, och eftersom klockan är över tre har en stor del av fabriken redan stängt ner. Alla jobbar i åttatimmarsskift, och det är bara fabrikens avslutande produktionsled som är aktiva för tillfället; rensning och paketering.

– Det finns många regler kring hur tillverkningen går till. Det får exempelvis aldrig gå längre än tre timmar från att fisken tillagas till att den är paketerad och klar. Vi har drygt 40 båtar ute som fiskar, vilket innebär att vi nästan alltid har fisk i fabriken och att den går för fullt. Extra mycket är det alltid från mars till juni, vilket är högsäsong för fisket, då går vi alltid för fullt, fortsätter Mel.

Det är med fascinerande att se precisionen i alla led, från att den frysta tonfisken kommer in direkt från havet, via tillagning som utförs i stora ugnar, till hanterandet av filéerna som packas ner i burkar av olika storlekar. På väg ut ur fabriken springer vi in i Everlista Cameron. Hon har precis bytt om och är på väg hem. Hon är 33 och bor i Lae med sin man och deras två barn. Innan hon började på fabriken jobbade hon på den lokala marknaden, där hon bland annat sålde fisk, men hon berättar att hon trivs bättre här.

– Jag har varit på nästan alla delar i fabriken under de två år jag har jobbat här. Det är alltid ett högt tempo och mycket att göra och jag älskar det, säger hon.

Just glädjen är ett återkommande drag hos papuanerna. De flesta vi möter strålar mot oss, och det är omöjligt att inte le tillbaka. Everlista springer ikapp oss när vi är på väg tillbaka.

– Förresten, om ni är här för att skriva om tonfisk så måste ni åka till Salamaua! Min familj kommer därifrån, det enda man gör är att fiska!

Sagt och gjort. Dagen efter sitter vi på båten på väg ut till den lilla halvön Salamaua, en dryg timmes båtfärd från Lae. Trots närheten är de varandras totala motsatser. Gatorna i den lilla industristaden Lae är alltid fyllda med människor, oavsett tid på dygnet. Salamaua är ett så gott som folktomt paradis, en långsmal halvö där man ser vatten vart man än tittar. Nästan alla som bor på ön är självförsörjande och lever på fisk de fångar själva, eller grönsaker och frukt som växer vilt i djungeln.

Platsen där den gamla skolans fiske fortfarande genomsyrar allt

Vår värd Fabian möter oss vid bryggan när vi kommer dit, han ska visa oss runt ön och ta med oss på en fisketur i sin kajak. Det enda som hörs är vågornas skvalpande mot stranden, och fågelsång som inte liknar någonting vi hört förut. Fabian tar oss med på en långsam promenad längs stränderna. Vi passerar hus på båda sidor om oss, och alla vi passerar tittar nyfiket på oss. I utkanten av byn så passerar vi ett hus som inte ser ut som de andra i byn, det är lite större och ser lite modernare ut. Fabian berättar att det är byns nybyggda skola, och att den blev klar först för några månader sedan. Undervisningen är i full gång fem dagar i veckan. Han berättar för oss att nästan alla i byn är självförsörjande och att det bara är ett fåtal som pratar engelska. Skolan är ett första led i att se till att alla här har samma förutsättningar att välja ett annat liv, om de så önskar. Vi går vidare och stannar till slut vid en flodmynning lägger han i sin båt och paddlar ut mot havet endast utrustad med krok och lina.

– Vi har alltid fiskat såhär. Jag, mina föräldrar, mina farföräldrar, alltid. Det här är mitt liv, jag skulle inte byta det mot någonting. Så här har vi alltid levt, och även om världen förändras så hoppas jag att de som önskar alltid kommer att ha möjligt att leva såhär, om de så vill, säger Fabian.

Att se Fabian på sin båt ger hopp om framtiden. Papua Nya Guinea är ett land som utvecklas i hög fart men där man fortfarande är väldigt mån om att behålla det som gör landet så unikt – dess mångfald. Genom att köpa tonfisk från landet ser man inte bara till att få i sig bra fisk som fångats på ett schysst sätt, man hjälper också ett land att ta ett steg i rätt riktning – framåt, men med respekt för sin historia.

Vill du veta mer om tonfisken du precis läst om? Här hittar du den i vårt sortiment.

Fotograf: Fredrik Ottosson